The way we manifest abundance in our lives is to awaken the genius within each one of us so that we can excel in our relationships, careers and super-learning to transform our lives and those around us. Discover how to master this in your life! This awakening of intelligence happens when we understand how Quantum Communication actually functions within each of us. Learn techniques to open this awareness within yourself to become a Fully-Actualized human being.

Det finns något som skiljer döda ting från levande ting. Detta "något" är själen, eller vad andra också hänvisar till som medvetandet. Precis som människan är uppbyggd av atomer, är en sten likaså, precis som ett träd. Det finns ingen skillnad på hur vi byggs upp. Det enda som gör att människan, och ett träd, kallas för levande, är för att vi har en själ, ett medvetande, och vi växer och utvecklas. En sten har ingen uppfattning om att den existerar, atomerna i den har, men inte stenen i sig. Människan och trädet är medvetna om sin existens, både sin egen och på atom-nivå.

Problemen, konspirationerna och frågorna vävs in i ett nät av sorg, ilska och förvirring. Sorg över att behöva leva i en värld där medmänsklighet numera mest bara är ett ord du slår upp i ett lexikon. Ilska och frustration över att inte kunna hjälpa och förändra världen mer än vad jag i nuläget försöker göra. Och förvirringen, den värsta av dem alla, den som gör mig i stort sett handlingsförlamad och får mig att undra om det är jag som har tappat förståndet..(?) Men det finns fler som har sett det jag har sett, hört det jag har hört, och som precis som jag har lämnat sin trygga värld bakom sig för att hoppa in i 'Matrix'. En värld som befinner sig i en ändlös kamp mot krafter vi inte har förmågan att bekämpa och bryta ner.

De senaste dagarna har en tanke förföljt mig. Jag kan vara ute på fel spår, och det är säkerligen andra som påpekat detta före mig på sitt sätt, men jag vill förmedla mina tankar kring hur jag (och garanterat flera andra) påverkats av Internet. Som vanligt berättar jag utifrån mitt eget liv och mina egna händelser, då detta är det enda jag personligen kan relatera till. Jag hoppas att jag lyckas förmedla budskapet i texten så att du som läser förstår min poäng.

Jag minns när jag började använda MSN Messenger hur beroende jag blev utav det. Inte på grund av att det var populärt, inte på grund av att alla satt där. Nej, jag älskade Messenger för att jag kunde vara mig SJÄLV! När jag var i skolan, eller umgicks med de få vänner jag hade, så vågade jag inte tala, jag vågade inte röra mig hastigt och ta plats. Jag ville krypa ner i ett hål och gömma mig och dra min skugga med mig. Detta ledde till att jag byggde upp en fasad - ett falskt jag! Den lärde mig hur jag skulle vara och bete mig i olika situationer, vad som var rätt och fel att säga, vad andra tyckte var lämpligt att man gjorde, vad som var rätt sätt att gå och röra sig på.. listan blir lång och djup.

Men plötsligt, som sänt från ovan, fanns det ett sätt för mig att våga göra alla dem sakerna utan att använda mig av mitt falska jag - fasaden. Jag vågade yttra mina egna tankar och åsikter, vågade berätta för människor Vem jag är - vem den riktiga jag är. Jag kunde slappna av utan att behöva tänka på hur min fasad beter sig. Och för mig, som aldrig tidigare blivit hörd, fanns det inget mer underbart än att känna friheten att få tala!

Men en ond cirkel började skapas. Efter ett tag glömde jag bort hur mitt andra jag var, hur min fasad arbetade när jag inte satt framför en skärm. Jag visste ju av tidigare erfarenheter att jag behövde mitt andra jag för att kunna komunicera med människor i det verkliga livet. Det var min fasad som gjorde det, inte jag. Så nu snurrade spiralen. Det kändes som jag var tvungen att välja om jag ville vara personen med en fasad eller personen utan den. Och känslan av att vara uppskattad för den jag var slog allt annat i världen. Jag valde att vara JAG! Dock accepterades inte detta jaget av människor som inte satt vid en skärm.

Men tiden gick och fasaden blev ett minne blott. Hur skulle jag nu göra? Jag kunde inte komma ihåg hur fasaden samanlänkade sig med min själ och tog över komandot, men kunde inte heller vara mig själv IRL. Det var då "datorn" blev min bästa vän och min sociala fobi blev min värsta fiende.

Jag sitter i samma sits än idag. Mitt riktiga jag sitter här och skriver det du just nu läser. Men så fort skärmen slocknar så finns där ett stort tomrum. Jag är varken JAG eller min fasad. Jag befinner mig i ingenmansland. Ett ställe där du varken kan tala, tänka eller känna för du vet inte vem du är. Det är som att du har två världar där du spelar olika roller i var och en, och den ena är du bättre på än den andra. (Kanske är det så "dem" vill ha det!?)

Idag är Messenger utbytt mot Facebook. Och jag medger, jag har mer av ett liv där än i min egen verklighet. Jag talar och blir hörd, jag kan uttrycka mig och jag kan känna, jag är jag... och jag existerar! Men bara i en värld som är lika falsk som min fasad var. Det är ironiskt att jag känner mig mer levande i en värld som är en illusion än i en värld som är verklig.

Det var ett farligt spel jag påbörjade för många år sedan. Jag spelade bort min förmåga att fungera i verkligheten, men jag fann mig själv. Så jag vet inte om jag gått i vinst eller förlust. Förmodligen både och, på en och samma gång.

Jag har så mycket mer jag vill förmedla men känner att texten börjar bli lång. Men som jag sa i början så har en tanke förföljt mig, den kommer att fortsätta göra det. Jag hoppas att du som läst inte hängt upp dig för mycket på "min historia", då detta inte är tänkt som ett dagboksinlägg som söker sympati, utan som en tankeställare med ett budskap mellan raderna.

"Verkligheten är ditt sätt att se på livet. Livet är ditt sätt att se på verkligheten" - K. Andersson 2012

Del 2 kommer....

Jag minns den dagen när Sanningen slog mig. Sanningen om vårt korrupta och infiltrerade samhälle. Sanningen om hur hela mitt liv fram till den dagen varit byggt på en stor lögn. Jag kan fortfarande minnas chocken och skräcken jag kände när jag inte längre kunde förneka det faktum att världen inte var vad dem ville få mig att tro. Jag kände skam över hur blind jag varit i 20 år. Skam över att jag inte hade lycktas se det som hela tiden existerat rakt framför ögonen på mig. Det var ett fruktansvärt uppvaknande som många av er säkert kan relatera till. Jag tänker inte förneka att jag ett tag trodde jag höll på att bli galen. Folk skrattade åt mig, hånade mig, kränkte mig för mina åsikter osv. Många av er har säkert upplevt liknande scenario. Men oavsett hur många gånger dem trampade och spottade på mig så kunde jag känna i hela min kropp och själ att mina åsikter och mina upplevelse inte var ett schizofreniartat symptom. Det var VERKLIGHETEN!

Cirka 3 år har gått sedan jag började öppna ögonen för vad som pågår på vår planet. Jag har jagat den vita kaninen in i varje vrå och ner i varje håla och har funnit att lögnerna aldrig tar slut. Jag vet inte hur många ämnen jag forskat inom, men en sak är säker, det finns inte ett enda ämne som står enskilt, utan alla pusselbitarna måste falla på plats för att man ska kunna se helheten.

Det tragiska är att vi är uppväxta med att tänka i en boxformation. Att aldrig slå ihop 1+1. Därav blir vi blinda för saker och ting som egentligen är så självklart när man väl har öppnat ögonen och tillåter sig själv att bli mottaglig för denna overkliga verklighet.

Jag kan inte heller förneka att jag känner en djupt ingrodd frustration över att många individer inte ens vill ta ställning. Det är våra medmänniskor, vår hemplanet och våra liv som står på spel och ändå är det bara ett fåtal i jämförelse som faktiskt försöker göra en skillnad.

Jag förstår att det är skrämmande, att det bokstavligt talat skakar ens grund. Men i slutändan kommer sanningen att göra dig fri. För jag tror inte att jag är den enda som under största delen av mitt liv kännt att något inte är som det ska vara, kännt att något sker runt omkring oss som vi inte ens kunnat föreställa oss i vår vildaste fantasi.

Jag känner tacksamhet och respekt inför den kunskap jag vunit över att ha vågat ta hoppet ut från min tidigare trygga och välkända värld. Men den världen är idag bara en illusion, precis som den verklighet jag lever i nu en gång i tiden bara var en sci-fi film på bioduken.

Min största respekt går till alla er som vågar stå upp för er åsikt, som vågar ta hoppet ner i kaninhålet och inte slutar jaga den vita kaninen förrän den för oss till det slutgiltiga svaret. För svaret, oavsett vad det må vara, det finns där ute någonstanns. Kanske närmare än vi tror.